Svaret
Jag har svaret.
Jag vet nu.
Ni kommer bli chockade över min överlägsna slutledningsförmåga och vishet.
Jag vet.
Dölj inte er avund.
Jag tål det.
Nu när detta är sagt så ska jag öppna era ögon för något fasansfullt.
Svaret.
Men som alla bra historier så bör jag börja med vart det hela började.
Det var en bussresa genom dalslands mörka skogar under en snöstorm, vars like regionen inte upplevt sedan 1903(?).
Bussen kämpade för att hålla sig på vägen och det fanns inte en tidtabell i hela västvärlden som var relevant denna dag. Bussen var full av frusna resenärer som desperat försökte ta sig hem till sina varma stugor.
Humöret var inte på topp. Visserligen så var dom flesta av oss nöjda med att ha överlevt länge nog för att komma på bussen, men det fanns vissa... irritations moment.
Detta "moment" var en ung kvinna, 15-16 år, och hon var våran värsta mardröm.
Hon uttryckte sig väldigt högtljudt över... allt som hänt henne dom senaste tio åren.
Hon satt längstfram i bussen och människor försökte desperat ta sig från denna lilla avkomma av irritation i sin renaste form. Hon skrek. Hon skratta. Hon berätta att "Någon (ba) på min skola liksom (ba) sagt att jag typ (ba) legat med alla killar (ba) liksom." Hon härmade hur någon skrattade, i 25 min.
Men sorgligt nog så var inte detta det värsta.
Det var när hon förklara hennes teori om vad som hände med rådjuren när det snöade som fick mig att totalt häpna över att denna människa ens klarade av att överleva sin första hemkunskapslektion.
Hon sa, till en främmande människa på bussen, följande nästan briljant korkade resonemang.
Hon inledde med: "Det ligger nog många döda rådjuren under snön." Vilket kanske kan låta som... ja, kanske ett ointressant konstaterande än något annat. För visst, det kan nog ligga många döda rådjur under snön. Men det fånga mitt intresse, och jag lyssnade med spänning på vad som komma skall. Den främmande människan skruvade lite obekvämt på sig och den irriterande tonåringen fortsatte. "Jo, för när det föll så mycket snö så snabbt så dog dom nog." Detta! Detta är allt hon sa. Jag kan onekligen bara spekulera i vad hon menade.
Men det lät lite som att hon fick för sig att rådjur inte överlever när så mycket snö faller på deras små ömtåliga huvuden. Eller kanske att 40 cm snö plötsligt föll i en stor massa från skyarna och krossade alla dom försvarslösa rådjuren. Nu ligger dom där. Under snön. Döda. Det låter troligt.
Jag kan inte låta bli att tänka lite på att om rådjur inte överlever snöfall så borde dom onekligen vart utdöda för ca:... nä, just det dom hade nog aldrig överlevt till "ca:" något alls.
"Det som göms i snö..." Ja, nu till hösten så ska vi nog förvänta oss ett elller annat rådjurs kadaver i våra skogar. Likt löven faller till marken under hösten ligger nu rådjuren där efter den hänsynslösa snön och ruttnar bort.
Dom dog nog.
JA! Dom dog nog.
Dom dog nog av snön.
Ja... det låter troligt.
OM det var så att hon menade att kölden och den djupa snön gjorde det svårare för rådjuren att hitta föda, eller kunde utveckla och föra ett logiskt resonemang så hade jag kanske haft hopp. MEN det gjorde hon inte. Hon satt och prata med en total främling och förklarade att snön antagligen dödat rådjuren.
Från ingenstans så kände hon att hon var tvungen att dela med sig av sina djupaste tankar med denna främling, och resten av bussen.
Detta fick mig att inse några få viktiga saker om livet och, kanske allra mest, människor.
Det första: Bussresor är en mycket grym form av tortyr. Dessutom så betalar man för det... och man förstår aldrig riktigt varför. Visst, man kommer från punkt A till punkt B (även om man måste byta buss vid punkt C, D, E, F, och G först och sen åka igenom punkt H, I, J, K, L och M för att plocka upp folk) men man får permanenta ärr av dessa resor. Men ibland så kommer man till en briljant slutsats.
Svaret på frågan.
Vilket leder mig in på det andra.
Världen är en hemsk och fruktansvärd plats. Sen finns det små, små ljuspunkter i detta nästintill ogenomträngliga mörker.
Och anledning till detta är enkel att förklara.
Vi delar upp människor i fem grupper.
Grupp 1: Totala idioter. Här finns inget hopp.
Grupp 2: Idioter. Här finns hopp, om än mycket lite.
Grupp 3: Varken eller. Något gömmer sig bakom pannbenet men det används inte så flitigt som det borde.
Grupp 4: Intelligenta människor.
Grupp 5: Genier.
Nu har jag mycket förenklat delat in världens 7 miljarder människor i fem grupper.
Problemet ligger i att 60% av dessa människor befinner sig i grupp 1.
15% i grupp 2.
15% i grupp 3.
9% i grupp 4.
1% i grupp 5.
Detta leder till att idioterna är dom som styr världen. Och givetvis så ser världen ut som den gör just p.g.a detta.
Detta är svaret på frågan om varför världen är så hemsk, grå och tråkig.
Så nästa gång något frågar: Vad är det för fel på världen egentligen?
Så svara bara: Idioter.
....
...
..
.
Jag vet nu.
Ni kommer bli chockade över min överlägsna slutledningsförmåga och vishet.
Jag vet.
Dölj inte er avund.
Jag tål det.
Nu när detta är sagt så ska jag öppna era ögon för något fasansfullt.
Svaret.
Men som alla bra historier så bör jag börja med vart det hela började.
Det var en bussresa genom dalslands mörka skogar under en snöstorm, vars like regionen inte upplevt sedan 1903(?).
Bussen kämpade för att hålla sig på vägen och det fanns inte en tidtabell i hela västvärlden som var relevant denna dag. Bussen var full av frusna resenärer som desperat försökte ta sig hem till sina varma stugor.
Humöret var inte på topp. Visserligen så var dom flesta av oss nöjda med att ha överlevt länge nog för att komma på bussen, men det fanns vissa... irritations moment.
Detta "moment" var en ung kvinna, 15-16 år, och hon var våran värsta mardröm.
Hon uttryckte sig väldigt högtljudt över... allt som hänt henne dom senaste tio åren.
Hon satt längstfram i bussen och människor försökte desperat ta sig från denna lilla avkomma av irritation i sin renaste form. Hon skrek. Hon skratta. Hon berätta att "Någon (ba) på min skola liksom (ba) sagt att jag typ (ba) legat med alla killar (ba) liksom." Hon härmade hur någon skrattade, i 25 min.
Men sorgligt nog så var inte detta det värsta.
Det var när hon förklara hennes teori om vad som hände med rådjuren när det snöade som fick mig att totalt häpna över att denna människa ens klarade av att överleva sin första hemkunskapslektion.
Hon sa, till en främmande människa på bussen, följande nästan briljant korkade resonemang.
Hon inledde med: "Det ligger nog många döda rådjuren under snön." Vilket kanske kan låta som... ja, kanske ett ointressant konstaterande än något annat. För visst, det kan nog ligga många döda rådjur under snön. Men det fånga mitt intresse, och jag lyssnade med spänning på vad som komma skall. Den främmande människan skruvade lite obekvämt på sig och den irriterande tonåringen fortsatte. "Jo, för när det föll så mycket snö så snabbt så dog dom nog." Detta! Detta är allt hon sa. Jag kan onekligen bara spekulera i vad hon menade.
Men det lät lite som att hon fick för sig att rådjur inte överlever när så mycket snö faller på deras små ömtåliga huvuden. Eller kanske att 40 cm snö plötsligt föll i en stor massa från skyarna och krossade alla dom försvarslösa rådjuren. Nu ligger dom där. Under snön. Döda. Det låter troligt.
Jag kan inte låta bli att tänka lite på att om rådjur inte överlever snöfall så borde dom onekligen vart utdöda för ca:... nä, just det dom hade nog aldrig överlevt till "ca:" något alls.
"Det som göms i snö..." Ja, nu till hösten så ska vi nog förvänta oss ett elller annat rådjurs kadaver i våra skogar. Likt löven faller till marken under hösten ligger nu rådjuren där efter den hänsynslösa snön och ruttnar bort.
Dom dog nog.
JA! Dom dog nog.
Dom dog nog av snön.
Ja... det låter troligt.
OM det var så att hon menade att kölden och den djupa snön gjorde det svårare för rådjuren att hitta föda, eller kunde utveckla och föra ett logiskt resonemang så hade jag kanske haft hopp. MEN det gjorde hon inte. Hon satt och prata med en total främling och förklarade att snön antagligen dödat rådjuren.
Från ingenstans så kände hon att hon var tvungen att dela med sig av sina djupaste tankar med denna främling, och resten av bussen.
Detta fick mig att inse några få viktiga saker om livet och, kanske allra mest, människor.
Det första: Bussresor är en mycket grym form av tortyr. Dessutom så betalar man för det... och man förstår aldrig riktigt varför. Visst, man kommer från punkt A till punkt B (även om man måste byta buss vid punkt C, D, E, F, och G först och sen åka igenom punkt H, I, J, K, L och M för att plocka upp folk) men man får permanenta ärr av dessa resor. Men ibland så kommer man till en briljant slutsats.
Svaret på frågan.
Vilket leder mig in på det andra.
Världen är en hemsk och fruktansvärd plats. Sen finns det små, små ljuspunkter i detta nästintill ogenomträngliga mörker.
Och anledning till detta är enkel att förklara.
Vi delar upp människor i fem grupper.
Grupp 1: Totala idioter. Här finns inget hopp.
Grupp 2: Idioter. Här finns hopp, om än mycket lite.
Grupp 3: Varken eller. Något gömmer sig bakom pannbenet men det används inte så flitigt som det borde.
Grupp 4: Intelligenta människor.
Grupp 5: Genier.
Nu har jag mycket förenklat delat in världens 7 miljarder människor i fem grupper.
Problemet ligger i att 60% av dessa människor befinner sig i grupp 1.
15% i grupp 2.
15% i grupp 3.
9% i grupp 4.
1% i grupp 5.
Detta leder till att idioterna är dom som styr världen. Och givetvis så ser världen ut som den gör just p.g.a detta.
Detta är svaret på frågan om varför världen är så hemsk, grå och tråkig.
Så nästa gång något frågar: Vad är det för fel på världen egentligen?
Så svara bara: Idioter.
....
...
..
.
Dagens citat.
"It is a mistake to think you can solve any major problems just with potatoes."
Douglas Adams
Alfahanne.
Då var det dags igen.
Jag måste dock varna er något för följande blogginlägg då jag har en hemsk tandvärk och är något grinig just på grund utav detta. Mina tankar pendlar mellan:
"Om jag dricker stora mängder whiskey och sen rycker ut varenda liten äcklig jävla tand, kommer jag då ha mer eller mindre ont i morgon?"
Och den alltid lika odödliga självömkan:
"Stackars mig! Buhu! Jag har ont. Blääää! Livet är orättvist! MAMMA!"
Jag tror det kallas regression inom psykologin, jag nöjer mig med att kalla det patetisk "jag-är-stor-och-stark-och-tuff-när-jag-mår-bra-men-liten-och-ynklig-när-jag-har-ont" (Jag är lite osäker på alla bindsstreck, men det är min blogg så lev med det.)
Något som är typiskt för macho idealet är just att dessa karlar, och i vissa fall knappt könsmogna gossar (men i det här fallet helt klart karl... isch) är behovet av att vara stora, tuffa, maskulina, orädda, nonchalanta och tåliga.
Men när verkligheten kommer och krossar denna vaga illusion av hur en "riktig man ska vara" och man tragiskt nog får inse att det gömmer sig en liten rädd och ömtålig kaninunge därunder det tunna skalet av självbedrägeri så blommar ynkligheten som en tulpan i maj. (Jag vet fan inte ens om tulpaner blommar i maj, men den blommar hursom helst likt en tulpan som... blommar som bäst... Inte lika effektfullt, eller? Precis!)
Och då passar vi på. Då är livet bra jäkla orättvist. Varför gör inte FN något? Jävla moderater som inte lägger mer pengar på MEJ och MITT lidande.
Jag överdriver endast lite.
Och så är det med män, pojkar, gossar etc. Det är bara allt för få som inser det. Man förtränger sin ynklighet när problemet är borta och man lever vidare i sin macho illusion.
Så jag uppmanar jordens alla män att anamma sin ynklighet, så slipper ni försöka lura er själva. För det är inte någon annan som är dum nog att tro på det.
Vi är alla lite ynkliga, och vi bör få vara det ibland också.
Förrutom jag då.
Det är inte mitt fel att världen hatar mig för att jag är en alfahanne.
Idealet som ni aldrig uppnår.
Upphöjningen som ni aldrig når.
Stjärnan ni söker på den oändliga natthimlen.
Namnet ni knappt vågar nämna... D
....
...
..
.
Jag måste dock varna er något för följande blogginlägg då jag har en hemsk tandvärk och är något grinig just på grund utav detta. Mina tankar pendlar mellan:
"Om jag dricker stora mängder whiskey och sen rycker ut varenda liten äcklig jävla tand, kommer jag då ha mer eller mindre ont i morgon?"
Och den alltid lika odödliga självömkan:
"Stackars mig! Buhu! Jag har ont. Blääää! Livet är orättvist! MAMMA!"
Jag tror det kallas regression inom psykologin, jag nöjer mig med att kalla det patetisk "jag-är-stor-och-stark-och-tuff-när-jag-mår-bra-men-liten-och-ynklig-när-jag-har-ont" (Jag är lite osäker på alla bindsstreck, men det är min blogg så lev med det.)
Något som är typiskt för macho idealet är just att dessa karlar, och i vissa fall knappt könsmogna gossar (men i det här fallet helt klart karl... isch) är behovet av att vara stora, tuffa, maskulina, orädda, nonchalanta och tåliga.
Men när verkligheten kommer och krossar denna vaga illusion av hur en "riktig man ska vara" och man tragiskt nog får inse att det gömmer sig en liten rädd och ömtålig kaninunge därunder det tunna skalet av självbedrägeri så blommar ynkligheten som en tulpan i maj. (Jag vet fan inte ens om tulpaner blommar i maj, men den blommar hursom helst likt en tulpan som... blommar som bäst... Inte lika effektfullt, eller? Precis!)
Och då passar vi på. Då är livet bra jäkla orättvist. Varför gör inte FN något? Jävla moderater som inte lägger mer pengar på MEJ och MITT lidande.
Jag överdriver endast lite.
Och så är det med män, pojkar, gossar etc. Det är bara allt för få som inser det. Man förtränger sin ynklighet när problemet är borta och man lever vidare i sin macho illusion.
Så jag uppmanar jordens alla män att anamma sin ynklighet, så slipper ni försöka lura er själva. För det är inte någon annan som är dum nog att tro på det.
Vi är alla lite ynkliga, och vi bör få vara det ibland också.
Förrutom jag då.
Det är inte mitt fel att världen hatar mig för att jag är en alfahanne.
Idealet som ni aldrig uppnår.
Upphöjningen som ni aldrig når.
Stjärnan ni söker på den oändliga natthimlen.
Namnet ni knappt vågar nämna... D
....
...
..
.
Vore...
Om du var jag, och jag var du skulle du suttit och läst min blogg nu?
Nej, du skulle rimligtvis suttit och skrivit i min blogg nu.
För om du verkligen vore jag så skulle du gjort det jag gör.
Så "om du vore mig" resonemanget funkar aldrig.
För om du verkligen vore denna underbart vackra och underskattade varelse som jag är, så skulle du givetvis gjort som jag... för du vore ju... mig.
Så "om du vore mig" är ungefär lika användbart som att säga "om du vore du" eller "om jag vore jag".
Jag börjat dessutom tvivla lite på att "vore" egentligen är ett riktigt ord.
VORE
Det låter onekligen påhittat.
Eller som dålig värmländska.
Dom båda kanske har mer gemensamt än jag tror.
Jag vet inte, jag är inte värmlänning. Men om jag vore det... nä just det.
Jag önskar det fanns något viktigt för mig att skriva om. Det är högst sannolikt att det finns mycket viktiga och brådskande saker som bör bloggas om i denna hutlöst populära blogg, men det är samtidigt högst osannolikt att jag kommer ta upp dom.
För vem vill egentligen läsa om viktiga, och redan flitigt omdebatterade ämnen, när man kan läsa ett kort stycke text om ordet "vore" och hurvida det är påhittat, värmländskt eller både ock.
Ock... och... åck... ack... suck...
Ja, om det nu inte vore för det faktum att ytterst få av mina trogna lärljungar (jag vill gärna ha lärljungar och om ni sitter och läser detta så kan ni anse er mina lärljungar... det trodde ni inte när ni vakna i morse va?) faktiskt någon gång funderat över dessa triviala och, tillsynes, fullständigt onödiga tankegångar så kommer det komma en dag då det kommer bli klart för er:
"Men givetvis är det så. Vore kan omöjligt vara att riktigt ord för det vore, NEJ, det ÄR ett hänsynslöst skämt som våra sadistiska förfäder klurat ut i deras mörkaste verbala-tortyrkammare."
Jag vet att ni en vacker dag kommer inse det som för mig sedan länge varit självklart.
Men plågas inte över det faktum att insikt tar tid att uppnå.
Ty så länge kan ni söka skydd i min eleganta fjäderskrud då jag breder mina skyddande vingar över era naiva små huvuden.
....
...
..
.
Nej, du skulle rimligtvis suttit och skrivit i min blogg nu.
För om du verkligen vore jag så skulle du gjort det jag gör.
Så "om du vore mig" resonemanget funkar aldrig.
För om du verkligen vore denna underbart vackra och underskattade varelse som jag är, så skulle du givetvis gjort som jag... för du vore ju... mig.
Så "om du vore mig" är ungefär lika användbart som att säga "om du vore du" eller "om jag vore jag".
Jag börjat dessutom tvivla lite på att "vore" egentligen är ett riktigt ord.
VORE
Det låter onekligen påhittat.
Eller som dålig värmländska.
Dom båda kanske har mer gemensamt än jag tror.
Jag vet inte, jag är inte värmlänning. Men om jag vore det... nä just det.
Jag önskar det fanns något viktigt för mig att skriva om. Det är högst sannolikt att det finns mycket viktiga och brådskande saker som bör bloggas om i denna hutlöst populära blogg, men det är samtidigt högst osannolikt att jag kommer ta upp dom.
För vem vill egentligen läsa om viktiga, och redan flitigt omdebatterade ämnen, när man kan läsa ett kort stycke text om ordet "vore" och hurvida det är påhittat, värmländskt eller både ock.
Ock... och... åck... ack... suck...
Ja, om det nu inte vore för det faktum att ytterst få av mina trogna lärljungar (jag vill gärna ha lärljungar och om ni sitter och läser detta så kan ni anse er mina lärljungar... det trodde ni inte när ni vakna i morse va?) faktiskt någon gång funderat över dessa triviala och, tillsynes, fullständigt onödiga tankegångar så kommer det komma en dag då det kommer bli klart för er:
"Men givetvis är det så. Vore kan omöjligt vara att riktigt ord för det vore, NEJ, det ÄR ett hänsynslöst skämt som våra sadistiska förfäder klurat ut i deras mörkaste verbala-tortyrkammare."
Jag vet att ni en vacker dag kommer inse det som för mig sedan länge varit självklart.
Men plågas inte över det faktum att insikt tar tid att uppnå.
Ty så länge kan ni söka skydd i min eleganta fjäderskrud då jag breder mina skyddande vingar över era naiva små huvuden.
....
...
..
.
Panikångest.
Det börjar, jag vet det utan att egentligen förstå hur.
Benen håller mig inte längre. Måste ner på golvet, hinner inte till sängen.
Plötsligt hugger det till i bröstkorgen på mig. En stelhet sprids ut i varenda muskel i min kropp.
Till en början tror jag det ska gå över. Jag borde veta bättre.
Ångesten kommer från ingenstans. Det är en fruktansvärt stark ångest, en katastrof känsla som jag inte riktigt kan sätta ord på.
Benen börjar skaka av muskelspänningarna. Först nästan osynligt, som små obetydliga skakningar av utmattning, men sedan allt mer kraftigt och helt okontrollerat. Jag sparkar vilt på allt som råkar vara i vägen, det gör onekligen ont men jag kan varken flytta mig eller återta kontrollen över mina ben.
Jag vet nu att det gått för långt för att jag ska kunna stoppa det.
Men jag försöker kämpa emot. Något som bara gör det värre.
Spänningarna ökar nu i hela kroppen. Jag känner exakt vart dom försätter.
Först ut med ryggen och hela väggen upp till axlarna och nacken.
Sedan från bröstkorgen och ut i armar och mage.
Benen fortsätter sitt sprattlande, och mjölksyran börjar bli outhärdlig. Men jag återfår ingen kontroll hur mycket jag än kämpar emot.
Istället så börjar samma reaktion i resten av kroppen som benen redan fått utstå i några minuter. Och det är egentligen nu som det blir riktigt smärtsamt.
Armarna slänger fram och tillbaka utan någon hänsyn till sin omgivning. Man kan likna det vid kramp nästan. Musklerna spänns utan viljestyrning.
Överkroppen gungar från sida till sida och min bröstkorg trycks upp från golvet för att sedan med kraft tryckas ner mot golvet igen.
Det är nu den totala paniken bryter ut. Jag inser att jag inte har någon kontroll över min kropp och det är också nu andningen blir lidande. Först och främst beror detta på ångesten, men också av den anledning att halsen och nacken spänns till bristningsgränsen och jag blir dessutom mycket andfådd. Det blir svårt att hämta andan både p.g.a den fysiska ansträngningen men också p.g.a hyperventileringen som blir allt mer frenetisk.
Den fysiska reaktionen når sin topp här någonstans. Då jag inte längre kan kontrollera en enda del av min kropp.
Ångesten når sin topp då jag hyperventilerat 10-15 min och jag börjar tappa känseln i ansiktet. I min panik känns det som om jag kvävs, men i egentligen så har jag syresatt mitt blod på tok för mycket och risken finns att jag kommer svimma.
Jag har dock aldrig svimmat.
Andningen är väldigt påverkad av ångesten under dom nästkommande 30-40 min och det känns som att andas i en mycket varm bastu samtidigt som man har en tjock handduk över munnen.
Efter 15 min slutar plötsligt skakningarna.
Jag vet dock att detta endast är en kort paus, om än en mycket uppskattad sådan.
Några minuter senare börjar skakningarna igen.
För att sedan ta ytterligare en paus ca 15 min senare.
Och så här fortsätter det i ungefär 45-60 min.
Efter det är panikångest-attacken över.
Kvar finns ångesten och en träningsvärk från topp till tå.
När jag lugnat ner mig något somnar jag. Det är ingen behaglig sömn, men en välbehövlig sådan.
................................................................................................................................................................................................................................
Så har mina panikångest-attacker sett ut. Nu för tiden är jag helt befriad från den här styrkan av panikångest. När jag mådde som sämst fick jag i uppgift, som en del i terapin, att skriva ner hur en panikångest attack såg ut för mig. Jag fick inte ihop mer än ett par rader. Så jag bestämde mig för att, nu när jag har lite distans till det, skriva ner hur det kändes och vad som hände.
....
...
..
.
Benen håller mig inte längre. Måste ner på golvet, hinner inte till sängen.
Plötsligt hugger det till i bröstkorgen på mig. En stelhet sprids ut i varenda muskel i min kropp.
Till en början tror jag det ska gå över. Jag borde veta bättre.
Ångesten kommer från ingenstans. Det är en fruktansvärt stark ångest, en katastrof känsla som jag inte riktigt kan sätta ord på.
Benen börjar skaka av muskelspänningarna. Först nästan osynligt, som små obetydliga skakningar av utmattning, men sedan allt mer kraftigt och helt okontrollerat. Jag sparkar vilt på allt som råkar vara i vägen, det gör onekligen ont men jag kan varken flytta mig eller återta kontrollen över mina ben.
Jag vet nu att det gått för långt för att jag ska kunna stoppa det.
Men jag försöker kämpa emot. Något som bara gör det värre.
Spänningarna ökar nu i hela kroppen. Jag känner exakt vart dom försätter.
Först ut med ryggen och hela väggen upp till axlarna och nacken.
Sedan från bröstkorgen och ut i armar och mage.
Benen fortsätter sitt sprattlande, och mjölksyran börjar bli outhärdlig. Men jag återfår ingen kontroll hur mycket jag än kämpar emot.
Istället så börjar samma reaktion i resten av kroppen som benen redan fått utstå i några minuter. Och det är egentligen nu som det blir riktigt smärtsamt.
Armarna slänger fram och tillbaka utan någon hänsyn till sin omgivning. Man kan likna det vid kramp nästan. Musklerna spänns utan viljestyrning.
Överkroppen gungar från sida till sida och min bröstkorg trycks upp från golvet för att sedan med kraft tryckas ner mot golvet igen.
Det är nu den totala paniken bryter ut. Jag inser att jag inte har någon kontroll över min kropp och det är också nu andningen blir lidande. Först och främst beror detta på ångesten, men också av den anledning att halsen och nacken spänns till bristningsgränsen och jag blir dessutom mycket andfådd. Det blir svårt att hämta andan både p.g.a den fysiska ansträngningen men också p.g.a hyperventileringen som blir allt mer frenetisk.
Den fysiska reaktionen når sin topp här någonstans. Då jag inte längre kan kontrollera en enda del av min kropp.
Ångesten når sin topp då jag hyperventilerat 10-15 min och jag börjar tappa känseln i ansiktet. I min panik känns det som om jag kvävs, men i egentligen så har jag syresatt mitt blod på tok för mycket och risken finns att jag kommer svimma.
Jag har dock aldrig svimmat.
Andningen är väldigt påverkad av ångesten under dom nästkommande 30-40 min och det känns som att andas i en mycket varm bastu samtidigt som man har en tjock handduk över munnen.
Efter 15 min slutar plötsligt skakningarna.
Jag vet dock att detta endast är en kort paus, om än en mycket uppskattad sådan.
Några minuter senare börjar skakningarna igen.
För att sedan ta ytterligare en paus ca 15 min senare.
Och så här fortsätter det i ungefär 45-60 min.
Efter det är panikångest-attacken över.
Kvar finns ångesten och en träningsvärk från topp till tå.
När jag lugnat ner mig något somnar jag. Det är ingen behaglig sömn, men en välbehövlig sådan.
................................................................................................................................................................................................................................
Så har mina panikångest-attacker sett ut. Nu för tiden är jag helt befriad från den här styrkan av panikångest. När jag mådde som sämst fick jag i uppgift, som en del i terapin, att skriva ner hur en panikångest attack såg ut för mig. Jag fick inte ihop mer än ett par rader. Så jag bestämde mig för att, nu när jag har lite distans till det, skriva ner hur det kändes och vad som hände.
....
...
..
.
