adreamwithinadream

Det börjar, jag vet det utan att egentligen förstå hur.
Benen håller mig inte längre. Måste ner på golvet, hinner inte till sängen.
Plötsligt hugger det till i bröstkorgen på mig. En stelhet sprids ut i varenda muskel i min kropp.
Till en början tror jag det ska gå över. Jag borde veta bättre.
Ångesten kommer från ingenstans. Det är en fruktansvärt stark ångest, en katastrof känsla som jag inte riktigt kan sätta ord på.

Benen börjar skaka av muskelspänningarna. Först nästan osynligt, som små obetydliga skakningar av utmattning, men sedan allt mer kraftigt och helt okontrollerat. Jag sparkar vilt på allt som råkar vara i vägen, det gör onekligen ont men jag kan varken flytta mig eller återta kontrollen över mina ben.
Jag vet nu att det gått för långt för att jag ska kunna stoppa det.
Men jag försöker kämpa emot. Något som bara gör det värre.

Spänningarna ökar nu i hela kroppen. Jag känner exakt vart dom försätter.
Först ut med ryggen och hela väggen upp till axlarna och nacken.
Sedan från bröstkorgen och ut i armar och mage.
Benen fortsätter sitt sprattlande, och mjölksyran börjar bli outhärdlig. Men jag återfår ingen kontroll hur mycket jag än kämpar emot.
Istället så börjar samma reaktion i resten av kroppen som benen redan fått utstå i några minuter. Och det är egentligen nu som det blir riktigt smärtsamt.

Armarna slänger fram och tillbaka utan någon hänsyn till sin omgivning. Man kan likna det vid kramp nästan. Musklerna spänns utan viljestyrning.
Överkroppen gungar från sida till sida och min bröstkorg trycks upp från golvet för att sedan med kraft tryckas ner mot golvet igen.

Det är nu den totala paniken bryter ut. Jag inser att jag inte har någon kontroll över min kropp och det är också nu andningen blir lidande. Först och främst beror detta på ångesten, men också av den anledning att halsen och nacken spänns till bristningsgränsen och jag blir dessutom mycket andfådd. Det blir svårt att hämta andan både p.g.a den fysiska ansträngningen men också p.g.a hyperventileringen som blir allt mer frenetisk.
Den fysiska reaktionen når sin topp här någonstans. Då jag inte längre kan kontrollera en enda del av min kropp.
Ångesten når sin topp då jag hyperventilerat 10-15 min och jag börjar tappa känseln i ansiktet. I min panik känns det som om jag kvävs, men i egentligen så har jag syresatt mitt blod på tok för mycket och risken finns att jag kommer svimma.
Jag har dock aldrig svimmat.
Andningen är väldigt påverkad av ångesten under dom nästkommande 30-40 min och det känns som att andas i en mycket varm bastu samtidigt som man har en tjock handduk över munnen.   

Efter 15 min slutar plötsligt skakningarna.
Jag vet dock att detta endast är en kort paus, om än en mycket uppskattad sådan.
Några minuter senare börjar skakningarna igen.
För att sedan ta ytterligare en paus ca 15 min senare.
Och så här fortsätter det i ungefär 45-60 min.
Efter det är panikångest-attacken över.
Kvar finns ångesten och en träningsvärk från topp till tå.
När jag lugnat ner mig något somnar jag. Det är ingen behaglig sömn, men en välbehövlig sådan.
................................................................................................................................................................................................................................
Så har mina panikångest-attacker sett ut. Nu för tiden är jag helt befriad från den här styrkan av panikångest. När jag mådde som sämst fick jag i uppgift, som en del i terapin, att skriva ner hur en panikångest attack såg ut för mig. Jag fick inte ihop mer än ett par rader. Så jag bestämde mig för att, nu när jag har lite distans till det, skriva ner hur det kändes och vad som hände.
....
...
..
.