adreamwithinadream

Nu blev allt lite knas.
Knappt haft en sekund att vila och tänka efter på ett tag nu.
Och sen plötsligt så får man en helt stilla vecka.
Inget jobb, inget plugg, ingenting? Jo, man har faktiskt hunnit med att vara lite social med vänner och familj men inte mycket mer. Det blir mest att man blir sittandes i något hörn och funderar över va fan man ska göra nu.
Kroppen vill fortfarande springa runt i cirklar och göra massa jobb, huvudet har på något vis vant sig vid att bara hänga med och koncentrera sig på att man sätter ena foten framför den andra... och inte tvärtom för det vore... att gå baklänges... kanske...

Ja, som sagt, hjärnan har inte riktigt vart med senaste.
Men nu när inget händer och hjärnan inte längre behöver fokusera på sånt trams som motorik och andra dumheter så blir man alltid fundersam. Nästan filosofisk.
Men just för att kroppen var vårdslös med den energi som den sorligt nog delar med knoppen så orkar dessa filosofiska tankar aldrig riktigt kristalisera sig till något mer än kortvarig sinnesförvirring. Och ska jag vara helt ärlig så föredrar jag de längra stunderna av sinnesförvirring då det kan reda ut ett och annat.
Vad hinner man med på en kvart liksom? Sinnesförvirringens älda konst måste få ta sin tid.
Så vart befinner man sig igentligen nu då? I den fruktansvärda gråzonen mellan total fysisk passivitet och konstant fysisk aktivitet. Något märkligt formulerat kan tyckas, men gråzonen tar inte sådant i hänsyn och alltså symboliserar detta på ett alldeles utmärkt sätt mitt dilemma. Men snart så är detta förbi, tillbak till den fysisk aktivitet och hjärnan fokusera på betydligt mer väsentliga saker såsom äta, sova, dricka etc. Det är inte det att jag inte uppskattar mina stunder av förvirring och funderingar, men kanske är det på tiden att man får komma ut och bara vara en jobba-ät-sov robbot... åtminstone för en sommar.  

För det ska alla fiktiva högre makter veta, jag är jävligt trött på den här gråzonen.

Båtsman får oss alla i slutändan.
Han väntar i viken.
(Gråzon förvirring)
....
...
..
.

Vem var han? Mannen med hundpälsen... eller var det en hund i mannpäls? Endast dom stora filosoferna kan svara på den frågan, men han visste att han sett den vildaste av bestar i vitögat och överlevt men till vilket pris?

Nätterna spenderar han i fosterställning, dom krampaktiga gråtattackerna avlöser varandra och flaskan har sedan länge tömts på sitt fränt doftande innehåll. Men inga berusningsmedel är starka nog för att kväva ångesten och minnet av den vidriga besten. När han återberättat sin historia för byns flitigaste pub besökare möttes han av hånleenden och tvivlan. Dom förstår inte vilken fara som väntar på dom ute i viken. Där bider den monsturösa varelsen sin tid. Han lever på dessa tvivlande dårar.

Han stänger sina ögon och försöker tvinga bort bilden av henne på hans näthinna. Hon var inte mer än ett barn. Men besten skonar ingen. Inte ens det knubbiga barnet, det knubba irriterande barnet. Hon hade aldrig en chans. Men odjuret hade inte inte bara tuggat i sig större delen av det fläskiga barnet utan också angripit en man. Mannen var allmänt känd i den lilla byn som den sinnessvaga gaphalsen som ständigt ligger i sjön med kläderna på sig. Men inte förtjänade han väl ett sådant öde? Minnen gjorde sig ständigt påminda.

Tjorven och farbror Melker.

Båtsman fick er tillslut.

Båtsman fick er tillslut.

....

...

..

.