Han fick dom tillslut.
Vem var han? Mannen med hundpälsen... eller var det en hund i mannpäls? Endast dom stora filosoferna kan svara på den frågan, men han visste att han sett den vildaste av bestar i vitögat och överlevt men till vilket pris?
Nätterna spenderar han i fosterställning, dom krampaktiga gråtattackerna avlöser varandra och flaskan har sedan länge tömts på sitt fränt doftande innehåll. Men inga berusningsmedel är starka nog för att kväva ångesten och minnet av den vidriga besten. När han återberättat sin historia för byns flitigaste pub besökare möttes han av hånleenden och tvivlan. Dom förstår inte vilken fara som väntar på dom ute i viken. Där bider den monsturösa varelsen sin tid. Han lever på dessa tvivlande dårar.
Han stänger sina ögon och försöker tvinga bort bilden av henne på hans näthinna. Hon var inte mer än ett barn. Men besten skonar ingen. Inte ens det knubbiga barnet, det knubba irriterande barnet. Hon hade aldrig en chans. Men odjuret hade inte inte bara tuggat i sig större delen av det fläskiga barnet utan också angripit en man. Mannen var allmänt känd i den lilla byn som den sinnessvaga gaphalsen som ständigt ligger i sjön med kläderna på sig. Men inte förtjänade han väl ett sådant öde? Minnen gjorde sig ständigt påminda.
Tjorven och farbror Melker.
Båtsman fick er tillslut.
Båtsman fick er tillslut.
....
...
..
.
Du ar fan inte klok nan stans brovid.
Hahahahahahahahahahahahahaha du ar ju sjuk! Den var riktigt bra skriven!
Haha, vadå? Jag bara återberättar fakta, finns att läsa i "Saltcrow - The untold stories of Boatsman" :P
