Ångest...
Jag ska väl kanske börja med att säga att jag inte är helt säker på vad jag ska skriva i det här inlägget.
Ämnet är klart, men det är onekligen ett ganska brett ämne och jag skulle antagligen kunna dra ihop en bok eller två i ämnet om jag hade haft tiden.
Men tid har jag i riktigt så stora mängder som jag skulle behöva för det, och jag har inget direkt intresse av att skriva massa böcker.
Så om ni förlåter mig så tänker jag hålla mig till bloggen och skriva ner mina tankar om ångest här i dag istället.
Ångest... ja, vad vill jag ha sagt om ångest?
Vi kan väl börja med att jag förklarar varför jag överhuvudtaget väljer att skriva om det.
Ända sedan jag var liten, ca 5-6 år, så har jag haft problem med någon form av ångest.
På den tiden var det dödsångest, och det var det sedan också under rätt många år. Saken var den att jag aldrig direkt funderade över vad som händer när man dör och ångest inför det, det handlade mer om rädslan och ångesten över att någon nära mig skulle gå bort.
Och så fortsatte det faktiskt många, många år.
Jag skulle nog säga 10 år nästan.
Först då slog det mig på riktigt att jag inte var odödlig. Visst låter det en smula komiskt, och jag menar inte att jag inte tidigare insåg att jag var dödlig. Men det var nu jag till fullo insåg att jag en dag kommer upphöra att existera.
Och jag har på senare dar hört att detta är något man oftast ställs inför när man får en medelålderskris, jag fick min vid 15 års ålder. Detta kunde hålla mig vaken många långa nätter av krampaktig ångest som innebar totalt kaos i huvudet på mig, och mitt i tonåren är livet surt nog utan sånt.
Så denna dödsångest i olika former tog en stor del av min energi och begränsade mig många gånger mer än jag själv ville erkänna.
Nästa "typ" av ångest som började utmynna ur många år av psykisk ohälsa var panikångesten. Nu var jag 17 år och fick min första panikångest-attack. För mig var det ganska oväntat egentligen. Jag var van vid att ha ångest och jag anpassade mig nästan utan att tänka på det. Många gånger så fick jag helt enkelt låta ångesten ta en central plats i mitt liv och sen snällt försöka leva runt den.
Men att få en så fysiskt stark effekt av att må psykiskt dåligt fick mig att inse allvar i att försöka utmana mig själv mer. Det var också den attacken som fick mig att bli intresserad av det mänskliga psyket, filosofi och ny musik. Så på lång sikt så ser jag panikångest som en nödvändig och lärorik erfarenhet efter många år av långsamt pyrande ångest. Men nu hoppade jag några år fram i tiden, och när jag var 17 så ville jag bara bli av med eländet så fort som möjligt.
Nu är det ju så att det finns mycket bra mediciner mot dessa problem. Och när jag säger bra så menar jag verkligen inte det. Jag har testat x antal olika preparat och dom funkade helt enkelt inte. Men sen finns det en icke godkänd medicin som vem som helst kan köpa. som visserligen bara fungerar under en kväll men detta är väl bättre än inget åtminstone? Ja, så resonerade jag under denna tiden åtminstone. Att fylla 18 innebär nämligen att man utan någon större ansträngning kan få tillgång till alkohol. Och det är inte alltid nyttigt för en gosse som helt plötsligt inser hur mycket bättre man mår efter ett par öl. Ett par öl blev till ett dussin, ett dusstin till ett tjog osv. Jag började helt enkelt använda den medicin som fick mig att må bra, om än bara för en kväll. Och dagen efter var inga större problem... till en början. Men efter allt för stora mängder på tok för ofta så började baksmällan gör sitt. Det började med lite lätt ångest som jag kunde hantera, och utvecklades tillslut till total panikångest som var rent fruktansvärd. Med alla mediciner har ju biverkningar... tänkte jag första åren.
Det blev ju inte riktigt som jag hade hoppats.
Jag lyckades också med genidraget att blanda alkohol och sömntabletter, och jag ska nog vara glad att min kropp inte tog någon stryk av det. Så nu blev min medicin en del av problemet och jag fick helt enkelt lägga ner drickandet. Så det gjorde jag, under ett års tid. Nu kanske det låter lite klent att bara sluta i ett år, men på ett år så hann jag bryta vanan, sluta med alla andra mediciner, och dessutom lyckas aktivera mig själv något.
Det blev starten på en mer uthärdlig tillvaro och på den vägen försöker jag fortsätta nu.
Och det är min ångest historia... i korthet.
Det jag försöker komma fram till i detta är väl att jag och många med mig har aldrig direkt levt utan ångest.
Och det här är ingen spika-upp-mig-på-korset grej, det är jävligt jobbigt men jag tycker inte synd om mig själv och hoppas ingen annan gör det heller. Martyrer har vi redan gott om, jag vill bara leva så gott som möjligt.
Men på något sätt så är ångest tryggt, man vet vart man har den och det kan många gånger vara lika illa som att frukta den. För jag är inte rädd för ångest längre, jag kan den och den mig. Vi är som gamla bittra fiender som alltid kör samma gamla vals. Det är inget jag vill eller uppskattar, men jag kan det och känner igen det.
Det kan bli så att ångest är den enda fasta punkten i livet, den är oföränderlig och tillsynes evig. Detta är jag lite rädd för, då jag kan känna igen det från förr och vill inte dit igen.
Men att känna ångest är sunt, om man känner det av rätt anledningar.
Gör man något riktigt jävla dumt, som att springa naken genom Vänersborg, så bör man vakna dagen efter med en viss sund ångest.
Jag tror invånarna i Vänersborg är evigt lyckliga över min nyktra period.
Nu kära vänner är jag faktiskt klar med det här ämnet för stunden. Det är faktiskt lite svårt att beskriva ångest i en ordnad form då den är så totalt kaotisk. Men jag hoppas någon kan ha lite nytta av att ha läst lite om min ångest.
....
...
..
.
Ämnet är klart, men det är onekligen ett ganska brett ämne och jag skulle antagligen kunna dra ihop en bok eller två i ämnet om jag hade haft tiden.
Men tid har jag i riktigt så stora mängder som jag skulle behöva för det, och jag har inget direkt intresse av att skriva massa böcker.
Så om ni förlåter mig så tänker jag hålla mig till bloggen och skriva ner mina tankar om ångest här i dag istället.
Ångest... ja, vad vill jag ha sagt om ångest?
Vi kan väl börja med att jag förklarar varför jag överhuvudtaget väljer att skriva om det.
Ända sedan jag var liten, ca 5-6 år, så har jag haft problem med någon form av ångest.
På den tiden var det dödsångest, och det var det sedan också under rätt många år. Saken var den att jag aldrig direkt funderade över vad som händer när man dör och ångest inför det, det handlade mer om rädslan och ångesten över att någon nära mig skulle gå bort.
Och så fortsatte det faktiskt många, många år.
Jag skulle nog säga 10 år nästan.
Först då slog det mig på riktigt att jag inte var odödlig. Visst låter det en smula komiskt, och jag menar inte att jag inte tidigare insåg att jag var dödlig. Men det var nu jag till fullo insåg att jag en dag kommer upphöra att existera.
Och jag har på senare dar hört att detta är något man oftast ställs inför när man får en medelålderskris, jag fick min vid 15 års ålder. Detta kunde hålla mig vaken många långa nätter av krampaktig ångest som innebar totalt kaos i huvudet på mig, och mitt i tonåren är livet surt nog utan sånt.
Så denna dödsångest i olika former tog en stor del av min energi och begränsade mig många gånger mer än jag själv ville erkänna.
Nästa "typ" av ångest som började utmynna ur många år av psykisk ohälsa var panikångesten. Nu var jag 17 år och fick min första panikångest-attack. För mig var det ganska oväntat egentligen. Jag var van vid att ha ångest och jag anpassade mig nästan utan att tänka på det. Många gånger så fick jag helt enkelt låta ångesten ta en central plats i mitt liv och sen snällt försöka leva runt den.
Men att få en så fysiskt stark effekt av att må psykiskt dåligt fick mig att inse allvar i att försöka utmana mig själv mer. Det var också den attacken som fick mig att bli intresserad av det mänskliga psyket, filosofi och ny musik. Så på lång sikt så ser jag panikångest som en nödvändig och lärorik erfarenhet efter många år av långsamt pyrande ångest. Men nu hoppade jag några år fram i tiden, och när jag var 17 så ville jag bara bli av med eländet så fort som möjligt.
Nu är det ju så att det finns mycket bra mediciner mot dessa problem. Och när jag säger bra så menar jag verkligen inte det. Jag har testat x antal olika preparat och dom funkade helt enkelt inte. Men sen finns det en icke godkänd medicin som vem som helst kan köpa. som visserligen bara fungerar under en kväll men detta är väl bättre än inget åtminstone? Ja, så resonerade jag under denna tiden åtminstone. Att fylla 18 innebär nämligen att man utan någon större ansträngning kan få tillgång till alkohol. Och det är inte alltid nyttigt för en gosse som helt plötsligt inser hur mycket bättre man mår efter ett par öl. Ett par öl blev till ett dussin, ett dusstin till ett tjog osv. Jag började helt enkelt använda den medicin som fick mig att må bra, om än bara för en kväll. Och dagen efter var inga större problem... till en början. Men efter allt för stora mängder på tok för ofta så började baksmällan gör sitt. Det började med lite lätt ångest som jag kunde hantera, och utvecklades tillslut till total panikångest som var rent fruktansvärd. Med alla mediciner har ju biverkningar... tänkte jag första åren.
Det blev ju inte riktigt som jag hade hoppats.
Jag lyckades också med genidraget att blanda alkohol och sömntabletter, och jag ska nog vara glad att min kropp inte tog någon stryk av det. Så nu blev min medicin en del av problemet och jag fick helt enkelt lägga ner drickandet. Så det gjorde jag, under ett års tid. Nu kanske det låter lite klent att bara sluta i ett år, men på ett år så hann jag bryta vanan, sluta med alla andra mediciner, och dessutom lyckas aktivera mig själv något.
Det blev starten på en mer uthärdlig tillvaro och på den vägen försöker jag fortsätta nu.
Och det är min ångest historia... i korthet.
Det jag försöker komma fram till i detta är väl att jag och många med mig har aldrig direkt levt utan ångest.
Och det här är ingen spika-upp-mig-på-korset grej, det är jävligt jobbigt men jag tycker inte synd om mig själv och hoppas ingen annan gör det heller. Martyrer har vi redan gott om, jag vill bara leva så gott som möjligt.
Men på något sätt så är ångest tryggt, man vet vart man har den och det kan många gånger vara lika illa som att frukta den. För jag är inte rädd för ångest längre, jag kan den och den mig. Vi är som gamla bittra fiender som alltid kör samma gamla vals. Det är inget jag vill eller uppskattar, men jag kan det och känner igen det.
Det kan bli så att ångest är den enda fasta punkten i livet, den är oföränderlig och tillsynes evig. Detta är jag lite rädd för, då jag kan känna igen det från förr och vill inte dit igen.
Men att känna ångest är sunt, om man känner det av rätt anledningar.
Gör man något riktigt jävla dumt, som att springa naken genom Vänersborg, så bör man vakna dagen efter med en viss sund ångest.
Jag tror invånarna i Vänersborg är evigt lyckliga över min nyktra period.
Nu kära vänner är jag faktiskt klar med det här ämnet för stunden. Det är faktiskt lite svårt att beskriva ångest i en ordnad form då den är så totalt kaotisk. Men jag hoppas någon kan ha lite nytta av att ha läst lite om min ångest.
....
...
..
.
Citat...
Ja nu var det dags igen.
Det är nästan så jag själv blir chockad när jag får lusten att blogg mer än en gång var tredje månad.
Vem vet, kanske detta är starten på ett långt och lyckligt förhållande mellan mig och min nya blogg. Konstigare saker har hänt.
Som fåret Dolly, det var konstigt... för typ 12 år sedan var det konstigt. Det kanske är dags för nästa konstiga, men inte fullt så konstiga som fåret Dolly, händelse. Min blogg kommer grönska av kreativitet av det något icke-kreativa slaget. Efter ett dussin år, kanske inget man normalt säger men 1,2 decenium är ju faktiskt märkligare... dock inte lika märkligt som fåret Dolly. Nu börjar vi.
Detta är början på något stort och meningsfullt, eller kanske trivialt och meningslöst, men vem bryr sig.
Jag hade faktiskt en tanke på vad jag skulle skriva ner på mitt virtuella papper idag.
Det finns, och har funnits, så många intressanta och visa människor. Dom som kallas antingen galna eller geni.
Galna geni ska dock inte blandas in i denna kategori då dom gör saker som fåret Dolly och liknande experiment. Nog om Dolly nu va? Okej!
Men intressanta människor finns det gott om, och det har funnits så många geni som man skulle vilja veta mer om. Läsa vad dom gjort, sagt, tänkt, ätit, slagit och vad deras barnbarn heter. Men nu fungerar livet så att det inte är oändligt och tid är något som är den eviga bristvaran för dom flesta av oss. Vi hinner inte lära oss allt om alla, tyvärr.
Man vill läsa alla litterära mästerverken, se alla filmer, sjunga alla sånger etc.
Men jag tappar lite tråden. Det brukar fungera så.
Det jag hade tänkt att detta skulle leda mot är min kärlek till citat.
Nu menar jag inte alla citat, det vore en märklig fascination... men inte lika märklig som... ja ni vet.
Men jag älskar ett bra citat. Endast ett få rader, eller kanske bara en liten rad, som kan sammanfatta något så perfekt. När det inte finns något mer att tillägga. Och man sakta börjar inse att det inte finns något bättre sätt att säga det på. Inte ett ord till, nej fan inte ens en stavelse. Det är ett perfekt citat.
Eller dom citat som får en att börja fundera och undra. Man blir upplyst samtidigt som man själv börjar fundera och ifrågasätta. Det krävs riktig talang för att formulera en sådan mening, eller ett sådant stycke. Man ska inte börja prata om "gåvor", talang kräver träning och utveckling.
Vart man finner dessa underbara stycken är det svåra.
Man kan hitta många bra citat genom en enkel google sökning, helt klart. Men man måste veta vad man letar efter för att man ska hitta dom små guldkornen i den eländiga sörja av idioter som denna värld består av. Lite som att gå på date. Man har en typ som man gillar. Det kanske är musiker, filosofer, författare, Jesus eller vem fan vet? (Jesus är tomtens första, och bästa, nisse. Han kan göra leksaker av avföring och löss.)
Och sen kanske man hittar en typ som man gillar. Jag använder mig av en musiker för enkelthetens skull.
Du tänker "Fan Bryan Adams, den killen kan sin skit" och köper alla hans skivor och lägger dig på sängen och lyssnar på allt, vilket jag personligen skulle kalla för tortyr värre än att slängas in i en "iron maiden" (japp, där satt den) men nu kanske du inser en sak. Allt är ju inte så bra. Kanske är bara en ytterst liten del av allt som sjungs, eller sägs, eller skrivs som är vettigt. Lite av en tur träff.
Besvikelsen blir total.
Eller så tycker du varenda ord är perfekt, en enda stor verbalorgasm av allt du någonsin drömt om.
Ja, man måste ju hitta rätt helt enkelt.
Det är inte många som lyckas klämma fram det perfekta stycket text. Än färre är dom som lyckas med det gång på gång. Men när man hittat denna speciella någon, då vet man att det var värt all slit.
Det är lycka som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån dig.
Man kan när som helst plocka fram dessa citat och bara må bra.
Ja, nu blev det en smula flummigt här tror jag bestämt. Men det får ni leva med.
Men jag älskar citat. Eller om vi ska vara lite mer konkreta så älskar jag perfekta citat.
Själva citat delen som jag snöat in på har ju egentligen ingenting med saken att göra.
Men sådant som man citerar för sig själv, bara för att det är så jävla bra, det är riktigt underbart helt enkelt.
Så nu börjar jag ge upp för den här gången.
Men om någon vill kommentera så skulle jag mer än gärna vilja höra något, eller några, av era favorit citat. Och givetvis varför ni gillar dom.
....
...
..
.
Fåret Dolly skrämmer mig, jag kommer inte kunna sova inatt.
Det är nästan så jag själv blir chockad när jag får lusten att blogg mer än en gång var tredje månad.
Vem vet, kanske detta är starten på ett långt och lyckligt förhållande mellan mig och min nya blogg. Konstigare saker har hänt.
Som fåret Dolly, det var konstigt... för typ 12 år sedan var det konstigt. Det kanske är dags för nästa konstiga, men inte fullt så konstiga som fåret Dolly, händelse. Min blogg kommer grönska av kreativitet av det något icke-kreativa slaget. Efter ett dussin år, kanske inget man normalt säger men 1,2 decenium är ju faktiskt märkligare... dock inte lika märkligt som fåret Dolly. Nu börjar vi.
Detta är början på något stort och meningsfullt, eller kanske trivialt och meningslöst, men vem bryr sig.
Jag hade faktiskt en tanke på vad jag skulle skriva ner på mitt virtuella papper idag.
Det finns, och har funnits, så många intressanta och visa människor. Dom som kallas antingen galna eller geni.
Galna geni ska dock inte blandas in i denna kategori då dom gör saker som fåret Dolly och liknande experiment. Nog om Dolly nu va? Okej!
Men intressanta människor finns det gott om, och det har funnits så många geni som man skulle vilja veta mer om. Läsa vad dom gjort, sagt, tänkt, ätit, slagit och vad deras barnbarn heter. Men nu fungerar livet så att det inte är oändligt och tid är något som är den eviga bristvaran för dom flesta av oss. Vi hinner inte lära oss allt om alla, tyvärr.
Man vill läsa alla litterära mästerverken, se alla filmer, sjunga alla sånger etc.
Men jag tappar lite tråden. Det brukar fungera så.
Det jag hade tänkt att detta skulle leda mot är min kärlek till citat.
Nu menar jag inte alla citat, det vore en märklig fascination... men inte lika märklig som... ja ni vet.
Men jag älskar ett bra citat. Endast ett få rader, eller kanske bara en liten rad, som kan sammanfatta något så perfekt. När det inte finns något mer att tillägga. Och man sakta börjar inse att det inte finns något bättre sätt att säga det på. Inte ett ord till, nej fan inte ens en stavelse. Det är ett perfekt citat.
Eller dom citat som får en att börja fundera och undra. Man blir upplyst samtidigt som man själv börjar fundera och ifrågasätta. Det krävs riktig talang för att formulera en sådan mening, eller ett sådant stycke. Man ska inte börja prata om "gåvor", talang kräver träning och utveckling.
Vart man finner dessa underbara stycken är det svåra.
Man kan hitta många bra citat genom en enkel google sökning, helt klart. Men man måste veta vad man letar efter för att man ska hitta dom små guldkornen i den eländiga sörja av idioter som denna värld består av. Lite som att gå på date. Man har en typ som man gillar. Det kanske är musiker, filosofer, författare, Jesus eller vem fan vet? (Jesus är tomtens första, och bästa, nisse. Han kan göra leksaker av avföring och löss.)
Och sen kanske man hittar en typ som man gillar. Jag använder mig av en musiker för enkelthetens skull.
Du tänker "Fan Bryan Adams, den killen kan sin skit" och köper alla hans skivor och lägger dig på sängen och lyssnar på allt, vilket jag personligen skulle kalla för tortyr värre än att slängas in i en "iron maiden" (japp, där satt den) men nu kanske du inser en sak. Allt är ju inte så bra. Kanske är bara en ytterst liten del av allt som sjungs, eller sägs, eller skrivs som är vettigt. Lite av en tur träff.
Besvikelsen blir total.
Eller så tycker du varenda ord är perfekt, en enda stor verbalorgasm av allt du någonsin drömt om.
Ja, man måste ju hitta rätt helt enkelt.
Det är inte många som lyckas klämma fram det perfekta stycket text. Än färre är dom som lyckas med det gång på gång. Men när man hittat denna speciella någon, då vet man att det var värt all slit.
Det är lycka som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån dig.
Man kan när som helst plocka fram dessa citat och bara må bra.
Ja, nu blev det en smula flummigt här tror jag bestämt. Men det får ni leva med.
Men jag älskar citat. Eller om vi ska vara lite mer konkreta så älskar jag perfekta citat.
Själva citat delen som jag snöat in på har ju egentligen ingenting med saken att göra.
Men sådant som man citerar för sig själv, bara för att det är så jävla bra, det är riktigt underbart helt enkelt.
Så nu börjar jag ge upp för den här gången.
Men om någon vill kommentera så skulle jag mer än gärna vilja höra något, eller några, av era favorit citat. Och givetvis varför ni gillar dom.
....
...
..
.
Fåret Dolly skrämmer mig, jag kommer inte kunna sova inatt.
Juleljus och pepparkakor
Ja nu börjar det närma sig. Andra advent är just onekligen en bra bit på vägen. Jag har alltid älskat julen. Inga högtider kommer i närheten. Men vi får ju ALDRIG glömma vad det är vi firar.
Det är snart 2009 år sedan tomten kom till världen.
Visst är det vackert? Denna skäggiga, härligt runda, mysiga och givmilda man har endast ett syfte med sitt liv. Att ge oss våra julklappar. Men vi får inte glömma bort tomtemors roll i denna brilljanta plan. Hennes stöd och förståelse för tomtens tvåtusen år gamla tradition, hans passion och livsuppgift.
I alla dessa tider så har vi tagit den bastanta herre för givet. Men jag säger STOP! I år ska jag ge något tillbaka.
Jag ska påminna er alla om julens verkliga mening.
Tomten.
Så det är det jag gör nu...
Glöm inte tomten i år.
Ge något tillbaka.
Bjud på middag och kanske ett glas julöl.
Visa han att vi bryr oss och uppskattar hans uppoffring.
Han dog för oss på korset....
Jag är lite osäker på detaljerna kring det där men jag har hört det gång på gång så det måste ju stämma.
Glad andra advent.
Snart firar vi födseln av kapitalismens gud, tomten!
Jag älskar faktiskt julen, och skiter fullständigt i den religiösa innebörden.
Länge leve julen.
....
...
..
.
Det är snart 2009 år sedan tomten kom till världen.
Visst är det vackert? Denna skäggiga, härligt runda, mysiga och givmilda man har endast ett syfte med sitt liv. Att ge oss våra julklappar. Men vi får inte glömma bort tomtemors roll i denna brilljanta plan. Hennes stöd och förståelse för tomtens tvåtusen år gamla tradition, hans passion och livsuppgift.
I alla dessa tider så har vi tagit den bastanta herre för givet. Men jag säger STOP! I år ska jag ge något tillbaka.
Jag ska påminna er alla om julens verkliga mening.
Tomten.
Så det är det jag gör nu...
Glöm inte tomten i år.
Ge något tillbaka.
Bjud på middag och kanske ett glas julöl.
Visa han att vi bryr oss och uppskattar hans uppoffring.
Han dog för oss på korset....
Jag är lite osäker på detaljerna kring det där men jag har hört det gång på gång så det måste ju stämma.
Glad andra advent.
Snart firar vi födseln av kapitalismens gud, tomten!
Jag älskar faktiskt julen, och skiter fullständigt i den religiösa innebörden.
Länge leve julen.
....
...
..
.
Det var ju värt ett försök...
Dags att blogga lite igen då.
Kan inte direkt komma på något intressant att skriva, men jag måste hålla igång bloggen så jag får väl skriva om något riktigt ointressant istället.
Men vad är mest ointressant i dag tro?
Det är nästan lika svårt som att klura ut något intressant. Nästan.
Men man kan väl alltid passa på och klaga lite.
Jäkla ungdomar och deras mopeder som åker runt, runt, runt, runt, runt hela nätterna och stör min skönhetssömn!!
... Ja det var det. Nu klagade jag visserligen på något som inte stör mig en sekund. Det kanske blir bättre om man försöker gnälla på något som man faktiskt ogillar?
Vi försöker igen.
Förbaskade.... eh... väsen... och... skatten.... arbetslöshet?
Nä det går bara inte.
Vad ska man skriva om då?
Jag behöver ett tema.
Det är jul snart. Åh strålande jul. Gläns över... den och det. Visst är det fint?
Kalle Anka och god mat. Underbart! Ja... jul.
Jul är ju betydligt bättre än påsk... gillar inte riktigt kycklingar. Men ägg är ju gott.
Julmust smakar bättre än påskmust dessutom. Kanske beror på att det är en stygg liten kyckling på påskmust flaskan. Man kan inte lita på dom små jävlarna.
Jag har väldigt lite att dela med mig av idag. Jag är fruktansvärt trött idag och vet inte riktigt varför jag fick för mig att börja skriva blogginlägg. Kaffe först & sen blogga. Men jag måste väl få pluspoäng för att jag försökte iaf? Kanske ett eller två små pluss? Typ... ++ ?
Nu är jag bara trött...
Några bra tips som kan pigga upp mig lite?
....
...
..
.
Kan inte direkt komma på något intressant att skriva, men jag måste hålla igång bloggen så jag får väl skriva om något riktigt ointressant istället.
Men vad är mest ointressant i dag tro?
Det är nästan lika svårt som att klura ut något intressant. Nästan.
Men man kan väl alltid passa på och klaga lite.
Jäkla ungdomar och deras mopeder som åker runt, runt, runt, runt, runt hela nätterna och stör min skönhetssömn!!
... Ja det var det. Nu klagade jag visserligen på något som inte stör mig en sekund. Det kanske blir bättre om man försöker gnälla på något som man faktiskt ogillar?
Vi försöker igen.
Förbaskade.... eh... väsen... och... skatten.... arbetslöshet?
Nä det går bara inte.
Vad ska man skriva om då?
Jag behöver ett tema.
Det är jul snart. Åh strålande jul. Gläns över... den och det. Visst är det fint?
Kalle Anka och god mat. Underbart! Ja... jul.
Jul är ju betydligt bättre än påsk... gillar inte riktigt kycklingar. Men ägg är ju gott.
Julmust smakar bättre än påskmust dessutom. Kanske beror på att det är en stygg liten kyckling på påskmust flaskan. Man kan inte lita på dom små jävlarna.
Jag har väldigt lite att dela med mig av idag. Jag är fruktansvärt trött idag och vet inte riktigt varför jag fick för mig att börja skriva blogginlägg. Kaffe först & sen blogga. Men jag måste väl få pluspoäng för att jag försökte iaf? Kanske ett eller två små pluss? Typ... ++ ?
Nu är jag bara trött...
Några bra tips som kan pigga upp mig lite?
....
...
..
.
