adreamwithinadream

Jag kan väl inte direkt påstå att jag har någon idé eller tanke bak det här inlägget, inte för att det någonsin brukar finnas någon idé alls bakom något jag säger eller gör men här brukar jag ju försöka lite åtminstone.

Det var jävligt längesen jag klämde ur mig något spännande i min blogg, det måste ju bli någon ändring på det. Men om jag inte har något jag kan tänkas skriva om... ja vad skriver man om då?

Det finns ju alltid idéer som bubblar i den gryta jag kallar mitt huvud, men att gå från det och sen lyckas kladda ner dom på tangentbordet (ja, jag har kladdiga fingrar... ) det är ett ganska stort steg.

Det finns ingen struktur eller logik i mina "bubblor", det är bara ett enda härligt kaos.

Och kaos i all ära men det funkar inte riktigt om jag inte får någon form av struktur på det. Min blogg hade bara vart en serie av korta ord eller meningar i stil med:

"Åh skalbagge."

"En socka och tio tår."

"Det finns snurr saker som cirkulerar ting på platser."

"Soda är ett konstigt ord."

"Jag gillar inte tyska gatukonstnärer."

"Vad är det i min navel?"

"Vart är snusen?"

"Kaffe?"

"Båtsman är fan bad ass." (Ja, dålig rumpa.)

"När duscha jag sist?!"

"Vart är jag?!"

Ja på det viset brukar det sen kunna fortsätta.

Det skulle ha varit en annorlunda blogg.

Lite väl knepig.

Nu har jag förhalat detta länge nog!

Dags att skriva om något viktigt.

Jag har på senaste tiden insett vissa saker om bussar. Jag har aldrig direkt gillat bussar. Dom luktar lite för mycket av urin och blod för att jag ska känna mig särskilt intresserad av att vistas där någon längre tid. Men det har funkat och bussturer är alltid välkomna musik pauser i dagen. Man kan sitta för sig själv och lyssna på något spännande i sina lurar.

Nu har dock detta ändrats något. Anledningen är stadsbussens intåg (eller kanske inbuss? tihi) i mitt liv och jag kan inte med ord förklara hur mycket jag hatar dessa rullande tortyrkammare. Stadsbussar har en förmåga att vara så mycket smutsigare än bussare som färdas några längre sträckor. Det är väl meningen att man ska kunna överleva doften av nerkissade säten om man bara ska sitta på fanskapet i 10-15 min men jag är av en annan uppfattning. Nu ska detta inte bli en enda lång klagan över att bussar inte städas ofta nog, den arga insändaren låter jag tusentals pensionärer skriva till sina lokaltidningar istället. Känns inte så spännande. Men människorna som åker stadsbuss, DOM är spännande.

Nu inser jag att jag också faller inom ramarna för "stadsbuss resenär" men jag, och några få till, är undantaget som bekräftar regeln. (Det är alltid användbart att hänvisa till sådana undantag...)

Men jag har mer än en gång knappt trott mina ögon och öron när jag åkt på stadsbussen. Värsta var nog en mamma som konstant stod och skrek åt sin ca 1 åriga son att han var så dum i huvudet som aldrig höll käften och hon kunde omöjligt förstå varför hon fått en sån skrikig liten unge. Det var ett ovanligt grymt straff från högre makter om man frågade henne. Jag personligen insåg snarare att det inte finns någon rättvisa i världen för barn som får en mor som är fruktansvärt oempatiskt och... ja helt jävla dum i huvudet om vi ska ta till dom enda rätta orden. Att stå och håna och skrika åt en 1 åring som ligger och gråter i sin vagn känns på gränsen till psykopatiskt. Det var ett av dom mer tragiska fallen av dessa resenärer som jag har svårt att glömma.

En annan mer oskyldig men ack så obekväm situation var när jag trött som aldrig förr satte mig på bussen för att lyssna på lite musik och försöka njuta av resan. Allt kändes riktigt hyfsat tills en kille i 17 års åldern satte sig i ett av dom bakvända sätena i bussen (där barnvagnar och annat ska stå) och börjar stirra på mig. Inte så där lite försiktigt utan helt oblygt så satt han och glodde hela bussturen.

Jag hade lite svårt att bestämma mig för vad man borde göra. Det jag gjorde var dock ingenting utan suckade lite för mig själv och höjde musiken. Det var ingen aggressiv blick så jag antog att han inte var någon jag förargat, men den var inte heller igenkännande. Det var mer en "Jag ska sitta och kolla åt ett håll hela bussturen och du råkar vara ivägen." En stadig blick fäst på en punkt... och den punkten var någonstans i min panna verkar det som. Jag gick av bussen något obekväm och förvirrad. Några dagar senare så åkte jag bussen igen, och den jävla människan var givetvis på bussen. Men den här gången så satt han först och jag kunde strategiskt placera mig på ett sådant vis så att jag hamnade snett framför honom.

Den här gången blev jag ignorerad, till min stora lycka, och killen satt och stirrade minst lika oblygt på en kvinna som satt rakt framför honom.

Det var då jag insåg.

Att han var blind!

Nej jag skoja bara. Han vara bara konstig.

Och döv!!

Nej verkligen inte. Det hade ju inte förklarat något heller för den delen.

Men han haltade lite.

Jag skulle kunna sitta hela natten och berätta om märkligt folk på bussen. Så även om jag mår en smula illa när jag åker buss så är jag samtidigt väldigt intresserad av alla märkliga människor som inte har körkort, eller av annan anledning väljer att åka kollektivt.

Tanterna som alltid vill prata om bussar som är sena och att priset på gurka har skjutit i höjden, eller ... småväxta människor som helt plötsligt dra upp sina tröjor för att undersöka navelluddet (okej, det har bara hänt en gång och det vore märkligt även om personen ifråga inte vore dvärg... om det nu är ett korrekt ord för småväxta människor... men det faktum att det var en... kortare människa gjorde situationen än lite märkligare). Ja, det finns helt enkelt många spännande människor på bussen.

Något som man däremot hör rätt mycket av på alla möjliga offentliga platser är folk som pratar på tok för högt om privata saker. Jag har tidigare nämnt Belsebub som jag åkt buss med en gång i tiden (läs tidigare inlägg). Men det är en så typisk grej som människor gör. Jag vill faktiskt inte höra om från någon 15-åring om dom 16 000 tjejer han satt på (i sin fantasi?) när han livligt delar med sig av detaljer till sina vänner som imponerat lyssnar och avslutar samtalet med en high five och att någon annan av dom försöker toppa dessa bravader. Det spelar ingen roll hur fruktansvärt osannolika dessa detaljer blir ju längre killen fortsätter sin berättelse, hans polare gapar imponerat och det liknar mest någon form av pubertal sagostund. Det är lite skrämmande, men samtidigt mycket underhållande när man knappt kan hålla sig för skratt.

Tjejerna är inte bättre dom, tyvärr. "Men ja ba trodde dom typ va ihop nu?" "Nää hon be fet dumpa honom när hon fick reda på han typ fått aids eller nåt typ kli på kuken typ bah." "Loool va äääckligt."

Ja, jag orkar inte mer nu men jag tror ni förstår vad jag menar.

Så även om jag faktiskt avskyr doften av urin och dom fruktansvärt otrevliga busschaufförerna (vem kan klandra dom när dom kör omkring i en dieseldriven bajjamajja?) så försöker jag uppskatta alla unikt störda människor det finns på denna planet.

Det är alltid en tröst i jobbiga tider.

Åk stadsbuss och du kommer ha hopp om framtiden.

För du är nog faktiskt inte knepigast i världen ändå.

Nej, jag skoja bara.

Han haltade inte.

....

...

..

.

Vi får se vad det blir dock.

....

...

..

.