Ångest...
Jag ska väl kanske börja med att säga att jag inte är helt säker på vad jag ska skriva i det här inlägget.
Ämnet är klart, men det är onekligen ett ganska brett ämne och jag skulle antagligen kunna dra ihop en bok eller två i ämnet om jag hade haft tiden.
Men tid har jag i riktigt så stora mängder som jag skulle behöva för det, och jag har inget direkt intresse av att skriva massa böcker.
Så om ni förlåter mig så tänker jag hålla mig till bloggen och skriva ner mina tankar om ångest här i dag istället.
Ångest... ja, vad vill jag ha sagt om ångest?
Vi kan väl börja med att jag förklarar varför jag överhuvudtaget väljer att skriva om det.
Ända sedan jag var liten, ca 5-6 år, så har jag haft problem med någon form av ångest.
På den tiden var det dödsångest, och det var det sedan också under rätt många år. Saken var den att jag aldrig direkt funderade över vad som händer när man dör och ångest inför det, det handlade mer om rädslan och ångesten över att någon nära mig skulle gå bort.
Och så fortsatte det faktiskt många, många år.
Jag skulle nog säga 10 år nästan.
Först då slog det mig på riktigt att jag inte var odödlig. Visst låter det en smula komiskt, och jag menar inte att jag inte tidigare insåg att jag var dödlig. Men det var nu jag till fullo insåg att jag en dag kommer upphöra att existera.
Och jag har på senare dar hört att detta är något man oftast ställs inför när man får en medelålderskris, jag fick min vid 15 års ålder. Detta kunde hålla mig vaken många långa nätter av krampaktig ångest som innebar totalt kaos i huvudet på mig, och mitt i tonåren är livet surt nog utan sånt.
Så denna dödsångest i olika former tog en stor del av min energi och begränsade mig många gånger mer än jag själv ville erkänna.
Nästa "typ" av ångest som började utmynna ur många år av psykisk ohälsa var panikångesten. Nu var jag 17 år och fick min första panikångest-attack. För mig var det ganska oväntat egentligen. Jag var van vid att ha ångest och jag anpassade mig nästan utan att tänka på det. Många gånger så fick jag helt enkelt låta ångesten ta en central plats i mitt liv och sen snällt försöka leva runt den.
Men att få en så fysiskt stark effekt av att må psykiskt dåligt fick mig att inse allvar i att försöka utmana mig själv mer. Det var också den attacken som fick mig att bli intresserad av det mänskliga psyket, filosofi och ny musik. Så på lång sikt så ser jag panikångest som en nödvändig och lärorik erfarenhet efter många år av långsamt pyrande ångest. Men nu hoppade jag några år fram i tiden, och när jag var 17 så ville jag bara bli av med eländet så fort som möjligt.
Nu är det ju så att det finns mycket bra mediciner mot dessa problem. Och när jag säger bra så menar jag verkligen inte det. Jag har testat x antal olika preparat och dom funkade helt enkelt inte. Men sen finns det en icke godkänd medicin som vem som helst kan köpa. som visserligen bara fungerar under en kväll men detta är väl bättre än inget åtminstone? Ja, så resonerade jag under denna tiden åtminstone. Att fylla 18 innebär nämligen att man utan någon större ansträngning kan få tillgång till alkohol. Och det är inte alltid nyttigt för en gosse som helt plötsligt inser hur mycket bättre man mår efter ett par öl. Ett par öl blev till ett dussin, ett dusstin till ett tjog osv. Jag började helt enkelt använda den medicin som fick mig att må bra, om än bara för en kväll. Och dagen efter var inga större problem... till en början. Men efter allt för stora mängder på tok för ofta så började baksmällan gör sitt. Det började med lite lätt ångest som jag kunde hantera, och utvecklades tillslut till total panikångest som var rent fruktansvärd. Med alla mediciner har ju biverkningar... tänkte jag första åren.
Det blev ju inte riktigt som jag hade hoppats.
Jag lyckades också med genidraget att blanda alkohol och sömntabletter, och jag ska nog vara glad att min kropp inte tog någon stryk av det. Så nu blev min medicin en del av problemet och jag fick helt enkelt lägga ner drickandet. Så det gjorde jag, under ett års tid. Nu kanske det låter lite klent att bara sluta i ett år, men på ett år så hann jag bryta vanan, sluta med alla andra mediciner, och dessutom lyckas aktivera mig själv något.
Det blev starten på en mer uthärdlig tillvaro och på den vägen försöker jag fortsätta nu.
Och det är min ångest historia... i korthet.
Det jag försöker komma fram till i detta är väl att jag och många med mig har aldrig direkt levt utan ångest.
Och det här är ingen spika-upp-mig-på-korset grej, det är jävligt jobbigt men jag tycker inte synd om mig själv och hoppas ingen annan gör det heller. Martyrer har vi redan gott om, jag vill bara leva så gott som möjligt.
Men på något sätt så är ångest tryggt, man vet vart man har den och det kan många gånger vara lika illa som att frukta den. För jag är inte rädd för ångest längre, jag kan den och den mig. Vi är som gamla bittra fiender som alltid kör samma gamla vals. Det är inget jag vill eller uppskattar, men jag kan det och känner igen det.
Det kan bli så att ångest är den enda fasta punkten i livet, den är oföränderlig och tillsynes evig. Detta är jag lite rädd för, då jag kan känna igen det från förr och vill inte dit igen.
Men att känna ångest är sunt, om man känner det av rätt anledningar.
Gör man något riktigt jävla dumt, som att springa naken genom Vänersborg, så bör man vakna dagen efter med en viss sund ångest.
Jag tror invånarna i Vänersborg är evigt lyckliga över min nyktra period.
Nu kära vänner är jag faktiskt klar med det här ämnet för stunden. Det är faktiskt lite svårt att beskriva ångest i en ordnad form då den är så totalt kaotisk. Men jag hoppas någon kan ha lite nytta av att ha läst lite om min ångest.
....
...
..
.
Ämnet är klart, men det är onekligen ett ganska brett ämne och jag skulle antagligen kunna dra ihop en bok eller två i ämnet om jag hade haft tiden.
Men tid har jag i riktigt så stora mängder som jag skulle behöva för det, och jag har inget direkt intresse av att skriva massa böcker.
Så om ni förlåter mig så tänker jag hålla mig till bloggen och skriva ner mina tankar om ångest här i dag istället.
Ångest... ja, vad vill jag ha sagt om ångest?
Vi kan väl börja med att jag förklarar varför jag överhuvudtaget väljer att skriva om det.
Ända sedan jag var liten, ca 5-6 år, så har jag haft problem med någon form av ångest.
På den tiden var det dödsångest, och det var det sedan också under rätt många år. Saken var den att jag aldrig direkt funderade över vad som händer när man dör och ångest inför det, det handlade mer om rädslan och ångesten över att någon nära mig skulle gå bort.
Och så fortsatte det faktiskt många, många år.
Jag skulle nog säga 10 år nästan.
Först då slog det mig på riktigt att jag inte var odödlig. Visst låter det en smula komiskt, och jag menar inte att jag inte tidigare insåg att jag var dödlig. Men det var nu jag till fullo insåg att jag en dag kommer upphöra att existera.
Och jag har på senare dar hört att detta är något man oftast ställs inför när man får en medelålderskris, jag fick min vid 15 års ålder. Detta kunde hålla mig vaken många långa nätter av krampaktig ångest som innebar totalt kaos i huvudet på mig, och mitt i tonåren är livet surt nog utan sånt.
Så denna dödsångest i olika former tog en stor del av min energi och begränsade mig många gånger mer än jag själv ville erkänna.
Nästa "typ" av ångest som började utmynna ur många år av psykisk ohälsa var panikångesten. Nu var jag 17 år och fick min första panikångest-attack. För mig var det ganska oväntat egentligen. Jag var van vid att ha ångest och jag anpassade mig nästan utan att tänka på det. Många gånger så fick jag helt enkelt låta ångesten ta en central plats i mitt liv och sen snällt försöka leva runt den.
Men att få en så fysiskt stark effekt av att må psykiskt dåligt fick mig att inse allvar i att försöka utmana mig själv mer. Det var också den attacken som fick mig att bli intresserad av det mänskliga psyket, filosofi och ny musik. Så på lång sikt så ser jag panikångest som en nödvändig och lärorik erfarenhet efter många år av långsamt pyrande ångest. Men nu hoppade jag några år fram i tiden, och när jag var 17 så ville jag bara bli av med eländet så fort som möjligt.
Nu är det ju så att det finns mycket bra mediciner mot dessa problem. Och när jag säger bra så menar jag verkligen inte det. Jag har testat x antal olika preparat och dom funkade helt enkelt inte. Men sen finns det en icke godkänd medicin som vem som helst kan köpa. som visserligen bara fungerar under en kväll men detta är väl bättre än inget åtminstone? Ja, så resonerade jag under denna tiden åtminstone. Att fylla 18 innebär nämligen att man utan någon större ansträngning kan få tillgång till alkohol. Och det är inte alltid nyttigt för en gosse som helt plötsligt inser hur mycket bättre man mår efter ett par öl. Ett par öl blev till ett dussin, ett dusstin till ett tjog osv. Jag började helt enkelt använda den medicin som fick mig att må bra, om än bara för en kväll. Och dagen efter var inga större problem... till en början. Men efter allt för stora mängder på tok för ofta så började baksmällan gör sitt. Det började med lite lätt ångest som jag kunde hantera, och utvecklades tillslut till total panikångest som var rent fruktansvärd. Med alla mediciner har ju biverkningar... tänkte jag första åren.
Det blev ju inte riktigt som jag hade hoppats.
Jag lyckades också med genidraget att blanda alkohol och sömntabletter, och jag ska nog vara glad att min kropp inte tog någon stryk av det. Så nu blev min medicin en del av problemet och jag fick helt enkelt lägga ner drickandet. Så det gjorde jag, under ett års tid. Nu kanske det låter lite klent att bara sluta i ett år, men på ett år så hann jag bryta vanan, sluta med alla andra mediciner, och dessutom lyckas aktivera mig själv något.
Det blev starten på en mer uthärdlig tillvaro och på den vägen försöker jag fortsätta nu.
Och det är min ångest historia... i korthet.
Det jag försöker komma fram till i detta är väl att jag och många med mig har aldrig direkt levt utan ångest.
Och det här är ingen spika-upp-mig-på-korset grej, det är jävligt jobbigt men jag tycker inte synd om mig själv och hoppas ingen annan gör det heller. Martyrer har vi redan gott om, jag vill bara leva så gott som möjligt.
Men på något sätt så är ångest tryggt, man vet vart man har den och det kan många gånger vara lika illa som att frukta den. För jag är inte rädd för ångest längre, jag kan den och den mig. Vi är som gamla bittra fiender som alltid kör samma gamla vals. Det är inget jag vill eller uppskattar, men jag kan det och känner igen det.
Det kan bli så att ångest är den enda fasta punkten i livet, den är oföränderlig och tillsynes evig. Detta är jag lite rädd för, då jag kan känna igen det från förr och vill inte dit igen.
Men att känna ångest är sunt, om man känner det av rätt anledningar.
Gör man något riktigt jävla dumt, som att springa naken genom Vänersborg, så bör man vakna dagen efter med en viss sund ångest.
Jag tror invånarna i Vänersborg är evigt lyckliga över min nyktra period.
Nu kära vänner är jag faktiskt klar med det här ämnet för stunden. Det är faktiskt lite svårt att beskriva ångest i en ordnad form då den är så totalt kaotisk. Men jag hoppas någon kan ha lite nytta av att ha läst lite om min ångest.
....
...
..
.
Kommentarer
Trackback
