Alfahanne.
Då var det dags igen.
Jag måste dock varna er något för följande blogginlägg då jag har en hemsk tandvärk och är något grinig just på grund utav detta. Mina tankar pendlar mellan:
"Om jag dricker stora mängder whiskey och sen rycker ut varenda liten äcklig jävla tand, kommer jag då ha mer eller mindre ont i morgon?"
Och den alltid lika odödliga självömkan:
"Stackars mig! Buhu! Jag har ont. Blääää! Livet är orättvist! MAMMA!"
Jag tror det kallas regression inom psykologin, jag nöjer mig med att kalla det patetisk "jag-är-stor-och-stark-och-tuff-när-jag-mår-bra-men-liten-och-ynklig-när-jag-har-ont" (Jag är lite osäker på alla bindsstreck, men det är min blogg så lev med det.)
Något som är typiskt för macho idealet är just att dessa karlar, och i vissa fall knappt könsmogna gossar (men i det här fallet helt klart karl... isch) är behovet av att vara stora, tuffa, maskulina, orädda, nonchalanta och tåliga.
Men när verkligheten kommer och krossar denna vaga illusion av hur en "riktig man ska vara" och man tragiskt nog får inse att det gömmer sig en liten rädd och ömtålig kaninunge därunder det tunna skalet av självbedrägeri så blommar ynkligheten som en tulpan i maj. (Jag vet fan inte ens om tulpaner blommar i maj, men den blommar hursom helst likt en tulpan som... blommar som bäst... Inte lika effektfullt, eller? Precis!)
Och då passar vi på. Då är livet bra jäkla orättvist. Varför gör inte FN något? Jävla moderater som inte lägger mer pengar på MEJ och MITT lidande.
Jag överdriver endast lite.
Och så är det med män, pojkar, gossar etc. Det är bara allt för få som inser det. Man förtränger sin ynklighet när problemet är borta och man lever vidare i sin macho illusion.
Så jag uppmanar jordens alla män att anamma sin ynklighet, så slipper ni försöka lura er själva. För det är inte någon annan som är dum nog att tro på det.
Vi är alla lite ynkliga, och vi bör få vara det ibland också.
Förrutom jag då.
Det är inte mitt fel att världen hatar mig för att jag är en alfahanne.
Idealet som ni aldrig uppnår.
Upphöjningen som ni aldrig når.
Stjärnan ni söker på den oändliga natthimlen.
Namnet ni knappt vågar nämna... D
....
...
..
.
Jag måste dock varna er något för följande blogginlägg då jag har en hemsk tandvärk och är något grinig just på grund utav detta. Mina tankar pendlar mellan:
"Om jag dricker stora mängder whiskey och sen rycker ut varenda liten äcklig jävla tand, kommer jag då ha mer eller mindre ont i morgon?"
Och den alltid lika odödliga självömkan:
"Stackars mig! Buhu! Jag har ont. Blääää! Livet är orättvist! MAMMA!"
Jag tror det kallas regression inom psykologin, jag nöjer mig med att kalla det patetisk "jag-är-stor-och-stark-och-tuff-när-jag-mår-bra-men-liten-och-ynklig-när-jag-har-ont" (Jag är lite osäker på alla bindsstreck, men det är min blogg så lev med det.)
Något som är typiskt för macho idealet är just att dessa karlar, och i vissa fall knappt könsmogna gossar (men i det här fallet helt klart karl... isch) är behovet av att vara stora, tuffa, maskulina, orädda, nonchalanta och tåliga.
Men när verkligheten kommer och krossar denna vaga illusion av hur en "riktig man ska vara" och man tragiskt nog får inse att det gömmer sig en liten rädd och ömtålig kaninunge därunder det tunna skalet av självbedrägeri så blommar ynkligheten som en tulpan i maj. (Jag vet fan inte ens om tulpaner blommar i maj, men den blommar hursom helst likt en tulpan som... blommar som bäst... Inte lika effektfullt, eller? Precis!)
Och då passar vi på. Då är livet bra jäkla orättvist. Varför gör inte FN något? Jävla moderater som inte lägger mer pengar på MEJ och MITT lidande.
Jag överdriver endast lite.
Och så är det med män, pojkar, gossar etc. Det är bara allt för få som inser det. Man förtränger sin ynklighet när problemet är borta och man lever vidare i sin macho illusion.
Så jag uppmanar jordens alla män att anamma sin ynklighet, så slipper ni försöka lura er själva. För det är inte någon annan som är dum nog att tro på det.
Vi är alla lite ynkliga, och vi bör få vara det ibland också.
Förrutom jag då.
Det är inte mitt fel att världen hatar mig för att jag är en alfahanne.
Idealet som ni aldrig uppnår.
Upphöjningen som ni aldrig når.
Stjärnan ni söker på den oändliga natthimlen.
Namnet ni knappt vågar nämna... D
....
...
..
.
Kommentarer
Trackback
